Ångesten

Last modified date

Comments: 0

is real. Och kroppen är min räddning, mitt ankare. Jag har ankrat mig genom att hoppa till Avicii, brottas, gå promenad i kvälls-vår-solen med barnet och hunden. Varit tyst, pratat med vänner, accepterat och suttit sjukt mkt i kökssoffan.

Min ångest har med min egen duglighet, och min kropps. Så nära sammanlänkade i mitt kvinnoliv. Det känns alltid banalt för jag har så många privilegier. Så många! Men den är verklig, och den ter sig så att jag kanske inte hittar något att ha på mig och sen plötsligt kan jag inte klara av något alls: klä mig, gå ut, laga mat, ha någon relation till någon människa överhuvudtaget, utföra någon arbetsuppgift överhuvudtaget, säga något, ta beslut….

Allt blir helt övermäktigt. Livet övermäktigt. Världen övermäktig.

Sjukt nog pallar jag alltid träna. Det funkar alltid. Det är så påtagligt att jag kunde. Det behöver inte va mycket, men det kan oxå vara väldigt mycket. Kan göra sjukt bra ifrån mig i rörelse när jag har ångest (så länge ångesten inte gäller specifikt träningen, som typ när jag gick en dansarutbildning i tre plus år.) Finns ju massa forskning på att träning är bra för måendet. (obs ej dansarutbildningar! Bearbetar fortf självhat och kommer förevigt ha triggervarning på ätstörningar.) (obs 2 massa andra prestationshetsande idrottskulturer med mobbingtendenser osv osv)

Men annars: fysisk ansträngning kan hjälpa mot depression och ångest. Stämmer för mig iaf. Var bara en lång resa att hitta en lustfylld relation till kropp och rörelse…

Nu har det passerat för denna gång. Jag andas vårluft, skaffade ett par nya vårbrallor, klarar av grejjer, stryper ut bjj-kollegor och är helt ok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post comment