Last modified date

Comments: 0

Jag tänker på styrka. Viljestyrka, lyft-styrka, inte gå sönder-styrka, bära nån annan-styrka, förstå sina begränsningar-styrka, visa svaghet-styrka, styrke-tår. Jag tänker att jag är stark och jobbar på att vara stark. Lyfter tungt, uthärdar svårt, tänker hårt, ställer upp och ger inte upp.

Men jag vill oxå vara flexibel. Ni vet, inte brytas utan böja mig med, som en livaktig gren nåt dumdristigt barn klättrar på, som svajjar i vinden men inte bryts. Seg, elastisk. Så vill jag vara stark.

Jag är aldrig muskulärt starkast. Eftersom jag är kvinna. Det måste jag acceptera. Att jag tränar kampsport och regelbundet brottas med män gör mig absolut mer självsäker i min kropps styrka och intelligens, men mest påminner det mig om att alla män är starkare än mig. Oavsett vad för kroppskunskap de har. Alla män kan krossa mig. Ibland lackar jag på den ständiga påminnelsen om det som träningen är. Som OM jag som kvinna behöver bli påmind om det. Kanske när jag drömmen om att bli en ninja med en oerhörd, nästintill magisk, kroppslig intelligens och därmed oberoende av styrka. Och då, endast då, jämlik. Då, endast då, kommer jag kunna ägna mig åt kampsport utan den sociala praktiken runt att vara ojämlika. Under tiden är det oxå roligt. Och bra övning.

Att brottas är att öva viljestyrka. Att öva acceptans, och inse att jag är svag. Det gör iaf att jag pallar mer av det som är tung att bära i livet. (Matkassar, barn, sorg, skam). Jag är stolt över att våga riskera kamp utan möjlighet till vinst.

Så jag accepterar ojämlikhet, olikhet, och är stark i mig, i den lilla och sega kropp som är jag. Jag tar mig an livet med trägenhet. Förväntar mig inget, arbetar hårt, har kul och blir starkare på olika sätt. O

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post comment